Skal.

Jag vet att jag aldrig bloggar egentligen. Men det blir ju lite som om jag ska blogga för att blogga. Mest för att jag inte orkar sitta och prata framför filmkameror hela jävla tiden. 

Man kan nog säga att jag fortfarande är lite skadad pågrund av min senaste exposé av känslor på filmlektionen. Det känns verkligen som om jag inte borde gjort det. Jag bär det inuti mitt skal, inte utanpå. Och jag känner mig svagare än vanligt. Och att folk vet att jag är svagare gör mig bara ännu svagare så att säga. 

Men vad man ska man göra? Det är gjort, det har visats. Och jag kan inte säga att jag inte gillar den extra sympatin eller vad man ska kalla det. Även fast jag själv inte skulle vilja säga att det var en det-är-så-synd-om-mig film. 

Ska försöka blogga mer senare. Hejdå.