Operation Leo-rast

Nu kan man ju undra varför jag skriver här. Även fast jag är så oengagerad i bloggerier.

Jo det är för att Operation Leo-rast lyckades och inte floppade som det skulle kunna ha hänt.
Min dag med klassen i helhet var utan tvekan en av dom bättre dagarna den här klassen har sett. Och då räknar jag med teatrarna i klassen också, mer behagliga än någonsin och behandlade mig inte som någon outsider. Jag minns det klart. Dom log. Mot mig. Helt jävla otroligt.


Har aldrig liksom tänkt på dom som vänner. Mer som personer som kan kanske kallpratar med lite då och då.
Men jag tycker det känns bra.
Om det här skulle hända någon gång igen och om någon sa till mig även då så skulle jag troligen hänga på. Det var helt enkelt bra. Jag känner mig mer samhörig. Vi har varit splittrade men blivit enade.

Vi är fan som Midgård. Om jag får dra den parallelen. Vi har våra teatrare i ett land. Kan gärna likna dom vid Rohirim. Och sen har vi filmklassen på andra sidan som det redan är splittringar i. Dom två delarna av filmklassen(uträknat mig, Leo, Arvo och Gorm) vill jag likna vid Gondor och alverna(Helst Lothlorien-Alverna).
Och sen när midgård är som mest splittrat så kommer fyra jävla hober från fylke och ba: "Tjena. Hjälps åt! Nu slåss vi!"

Och alla typ: "VI QUESTAR SAURONS FALL! OCH LEO-RAST!!!"

Tack för mig ikväll
Det kändes bra i kraften
När vi möttes såhär på Leo-rasten
Jag känner att min röst är gäll
Jag vet att jag rimmar dåligt
Men ni får fan ha fantasi kvar.


Hejdå!

Sömnlös.

Det är så här det kan gå ibland. Helt förtvivlad sitter jag och klänger vid en dator. Istället för att ligga i sängen och blunda hårt. Det kanske är för att jag inte har något hopp för att sova än, det vet jag av vana, eller att jag tycker om youtube så jädra mycket.

Påminner mig om att nämna att jag egentligen tycker att blogga är passé men det får duga tills jag får en bättre dator. (Händelsevis kanske en mac)

Men man kan alltid dra upp att jag har blivit allt så mycket lättretligare pågrund av att jag är kär och för att jag bara inte orkar med vissa i vår klass som tror att dom är så jäkla mycket bättre än mig.

Men om bara några månader är det Erised 08 och då kommer jag äntligen få stå inför publik igen och rocka loss om Harry Potter - pojken som överlevde. Det är den känslan jag lever för i just detta nu.
Och jag kommer vara tusenfalt gånger mer förberedd och bättre den här gången.

Nu är det dags igen.

Ni kan gärna hata mig igen.

Om det här är det enda jag kan tänka att göra 01.13 så har någonting gått snett och jag vill hemskt gärna dricka lite mer sockerdricka, luta mig tillbaks och sjunga med i Ministry of Magic och deras låt The Hero.


Detta är tyvärr inte fallet så jag måste tyvärr kasta mig in i den här bloggande världen igen. Och mitt mål är självfallet att göra mig ogillad av så många som möjligt i min klass och så ogillad som möjligt av alla andra som absolut inte känner mig.

Därför tänker jag blogga om mitt liv lite smått och gått. Recensera filmer som vi i film 1 gör på Kulturama från mitt eget perspektiv och om jag tycker dom är bra eller inte, precis som recensenterna i DN som inte heller har någon utbildning utan bara försöker låta proffsiga.
Men jag tänker troligen vara som grovhuggen i sten och säga det jag vill säga rent ut.

Det var nog allt för mig. Jag skriver lite mer imorgon.